Minnen från Troon 1962

Då två svenska studenter fick presskort till British Open

Av Jan Sandegård och Per Eldh

Arnold Palmer, vinnare av The Open Championship 1962 på Troon. Fotot från Svensk Golf 6/1962.

För många svenska golfare blev Henrik Stensons seger i The Open 2016 på Royal Troon en höjdpunkt i den svenska golfhistorien. ”Matchspelet” mot Phil Michelson under de två sista dagarna bjöd på nagelbitande spänning, som enligt många saknar motstycke i den moderna golfhistorien. När Arnold Palmer någon månad senare avled, var vi två 78-åriga svenska golfare som återupplevde starka minnen av British Open 1962, då vi fick se Arnold utkämpa en batalj med australiensaren Ken Nagle, även den på Troon, som inte står långt efter den mellan Stenson och Michelson.

Golf på 1960-talet utövades i Sverige av 10 000–15 000 medlemmar i femtiotalet golfklubbar. Idag är vi cirka halva millionen som spelar i närmare 500 klubbar. Vinnarna i de stora tävlingarna i Europa och USA var då inte kända utanför de inre kretsarna av golfnördar. När vi berättat om våra upplevelser under en julimånad i Skottland 1962 är det många som gjort ”stora ögon”. Kunde det verkligen gå till så?

Som medicinarstudenter i Göteborg tog vi tillvara all tid att köra ut till Hovås och spela så ofta som studierna medgav. Möjligheten fanns att söka stipendier för att under ferietid kunna vistas på sjukhus utomlands. För oss blev det en riktig vinstlott när vi fick beskedet att vi tilldelats juli månad på kirurgkliniken vid Glasgow Royal Infirmary. Skulle vi få chansen att se British Open på Troon, en knapp timme från Glasgow? En tanke dök upp. Få svenska tidningar skickade då reportrar för att för att bevaka golftävlingar utomlands. Vi tog kontakt med Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Presskort utanordnades mot att vi skulle referera British Open på Troon. Under många år var intresset ljumt bland de amerikanska toppspelarna att åka över till europeiska protävlingar. Resan tog tid och prissummorna var små. Innan Arnold Palmer tog hem The Open 1961,

hade Ben Hogan vunnit 1953 på Carnoustie och Sammy Snead 1946.  Ännu längre tillbaka hade USA dominerat med Bobby Jones, Gene Sarazan och Walter Hagen. McCormack, Palmers affärsrådgivare, hade en bestämd uppfattning. Spel i Europa var viktigt för att amerikanska golf professionals skulle få global status. 1962 blev annorlunda.

Golfeliten från USA med Arnold Palmer, Gene Littler och Sam Snead i spetsen, Ken Nagle och Peter Thomson från Australien, den unge Bob Charles från Nya Zeeland och Gary Player från Sydafrika samlades i det starkaste fält som The Open dittills lockat. Störst intresse skapade Jack Nicklaus, som månaden innan vunnit US Open på Oakmont där Arnold Palmer med en missad putt förlorat med ett slag. Nicklaus haussades upp som den stora favoriten. Skulle ”The Golden Bear” kunna göra det igen? Hade Nicklaus tagit udden av Palmers storhet, rubbat hans konfidens att kunna ta sig ur svårigheterna, som särskilt Troons fruktade sista nio hål skulle ställa till med?

Några dagar innan tävlingen åkte vi till Troon, gick in till tävlingsexpeditionen och presenterade oss med våra presskort. Vi ville givetvis spela banan för att kunna ge en fullödig bild av den inför tävlingen. Med var sin caddie släpptes vi ut på banan. I bollen efter oss gick Jack Nicklaus, som landade sina drives i våra bakhasor. Hans medspelare i bollen var Phil Rodgers, som också var Jacks närspelsguru och en av favoriterna att ta hem The Open.

1962 var British Open verkligen en ”open” tävling. Alla 370 anmälda, inklusive världsstjärnorna från USA, Australien m.fl., fick ställa upp i förkvalet över 36 hål på Troon och den intilliggande Lochgreen innan ett startfält på 120 spelare kunde fastställas. (Ordningen med två kvalronder rönte kritik; förslag framfördes om en ”frilista” för framstående utländska spelare och regional kvalificering, vilket senare blev rutin). Palmers favoritskap som försvarande mästare kom att tyngas av andra oväntade störningar än de som brittiska linksbanor vanligtvis kan ställa till med. Första kvaldagens morgon började Arnie nysa. Var det hösnuva? När han värmde upp på drivingrangen kom hugg ut i höften och smärta ner i benet. Besvären fortsatte och magen var i olag under ronden. Arnold presterade en föga imponerande 76:a. Hustrun Winnie masserade de ömma musklerna och nästa dag var Arnold noga med att hålla sig varm med ”long underwear”. Han visade att han kunde svinga och gick runt den något kortare Lochgreenbanan på 67 och var klar för spel i The Open.

Efter de första två tävlingsdagarna med 71 och 69 slag hade Arnold visat att han bemästrade den psykologiska utmaning som banan och ”misslyckandet” vid US Open hade gett honom. Arnold ledde med två slag före Ken Nagle, medan det övriga fältet verkade avhängt. Den fortsatta tävlingen kom att utveckla sig till en duell mellan Nagle, vinnare av The Open 1960 på St Andrews Old Course, och Palmer, som vunnit 1961 på Royal Birkdale.

På finaldagen, fredagen den 10 juli, spelades 36 hål (alltså inget spel lördag-söndag). Nagle tog tillbaka ledningen efter två birdies på de inledande hålen på tredje rundan. De två turades därefter om att leda. På 11:e hålet, The Railway, valde Arnold Palmer att spela ut med spoon i stället för järnettan som han oftast valt att ta från tee. Han slog därefter en lång, perfekt järntvåa förbi green, där bollen gömdes i den långa ruffen. Nagle hade gjort ett av sina få riktigt dåliga slag och låg begravd i den höga ruffen på slicesidan. Han lyckades få ut bollen och därefter, med ett excellent slag in på green, räddade han par på hålet, som han sett ut att klart förlora. Palmer chippade försiktigt ur gräset och tvåputtade för ett par. När Palmer gick ut på tolvan, yttrade han: ”Två av mina bästa golfslag och bollen är helt täckt av gräs!”. Han lät sig inte nedslås, tog sig samman och presterade ”my best round ever” med fyra under par på de sista sex hålen för en 67:a. Två bättre än banrekordet och under det tidigare British Open rekordet.

Efter 11:e hålet på den sista 18-hålsronden på finaldagen hade Arnold byggt upp en komfortabel ledning före Nagle. Avslutningen blev magnifik. Mer än 15 000 skottar trängdes runt honom. Då fanns inga läktare ens invid 18:e green. Arnold fick kämpa sin väg fram genom den upprymda människomassan för att slutligen, bokstavligen, bryta sig igenom åskådarledet för att nå sista greenen. Han lyckades efter allt tumult att, liksom Henrik Stenson, sätta putten för en birdie för 276 och sex slag före Nagle, den största segermarginalen dittills i The Opens historia.

Pressrösterna efter Palmers seger höjde honom till skyarna. Pat Ward Thomas i The Guardian skrev

”…if one adds to this technical ability, an active enquiring mind, that rare blend of immense self-confidence and true modesty, the ability to acquire concentration through a relaxed approach and the sum of his achievements in titles and money, Palmer remains a delightful friendly human being who commands respect and affection.” Ett varmt omdöme som Arnold bar med sig genom livet.

Vart tog Nicklaus vägen? Han var aldrig med i toppstriden. Hål 11 under slutrundan blev hans Waterloo. Efter en drive ut i törnbuskarna missade han bollen helt, slog en boll out på järnvägen och nådde green med sitt åttonde slag, för att håla ut med 10.

Att bevaka tävlingen med våra presskort gav oss också tillträde till Pressbaren, som var en ny inrättning vid The Open. Där fick pressen möjlighet att intervjua spelarna efter ronden, något som vi också tog vara på. Vi bjöd Arnold Palmer på öl och frågade när han skulle komma till Sverige. Han väntade på inbjudan, som så småningom kom.

En dråplig händelse utspelade sig på klubbhusaltanen där klubbens medlemmar satt och drack öl i stora glas och såg avslutningen på 18:e greenen. Phil Rodgers hade slagit förbi greenen, upp på altanen, out! När han kom för att identifiera sin boll sträckte the Sage, the Oldest Member skulle Woodhouse ha skrivit, fram sitt ölglas i vilket bollen låg. Dagen efter fanns en bild i tidningen där en moloken Phil stoppar ner sin hand i ölglaset för att plocka upp bollen.

Dagarna på Troon, som först 1978 fick prefixet Royal, blev en höjdpunkt på månaden i Skottland. Våra äldre kollegor på Royal Infirmary var inte så lite avundsjuka på vad vi upplevt under The Open. För att inte tala om de blickar och kommentarer vi fick när vi lämnade sjukhuset efter lunch varje dag, för att åka till någon ny bana i Glasgows omgivningar. Vi spelade bl.a. Whitecraig, där Henrik Larsson spelade under sin tid i Celtic. En dag styrde vi kosan till St Andrews, gick in i klubbhuset, löste greenfee till The Old Course, där vi sedan spelade nästan ensamma. En bana som gjorde starkt intryck var Macrihanish på Kintyrehalvöns (i Irländska sjön) sydspets. Greenerna var inhägnade och klipptes, medan linksgräset på spelfältet utanför tuktades av betande får och kor. På senare år har banan uppmärksammats av många framstående golfare. Även fairways klipps nu medan linksbanans tjocka gulvita ruff utmanar och behöver undvikas med lång carry och raka slag. Jack Nicklaus har utnämnt Macrihanish första hål till det bästa öppningshålet i världen. Driven spelas över en havsbukt. Man skär av så mycket som man vågar i doglegen åt vänster, för att komma närmare green.

Vi reste till Skottland i Pers ”folka”, över Esbjerg och Newcastle. Kom till Glasgow mitt i natten då gatlyktorna var släckta. När vi kört ett bra stycke in i staden och undrade var vi hade hamnat, dök skylten upp: ”Hospital, please drive quietly, Royal Infirmary”.

Resan hem gick över Paris. Efter middag i Montmartre kom vi tillbaka till bilen och fann den länsad på allt inklusive foton och film - utom golfklubborna! Utan pengar fick Jans far lösa ut oss från färjan från Grenå till Halmstad!

Hur gick det med våra tävlingsreferat? Pers inringda referat från de första två dagarna togs in av Göteborgs-Posten, medan det verkligt spännande referatet från sista tävlingsdagen inte fick plats på sportsidan som var fylld av en cykeltävling och Davis Cup tennis mellan Sverige och Italien. Veckan efter publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en sammanfattning av mästerskapet. Detta var under Bröderna Fåglums storhetstid då cykel var en större sport än golf! (Se bifogade pdf-er)

Med det första TV-sända reportaget från British Open på Muirfield 1966, då Jack Nicklaus vann, banade Göran Zachrisson vägen med sin eminenta förmåga att fängsla även icke-golfare för ett allt större intresse för golfsporten i media.  

Jan Sandegård (då hcp 4) och Per Eldh (då hcp 7)

Referenser

Sports Illustrated, July 23, 1962
Svensk Golf 6/1962
Göteborgs-Posten 8 juli 1962 och 9 juli 1962
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 juli 1962
Tidningsklippen har hämtats från arkivet, Göteborgs Universitetsbibliotek